"Länge var socialministern en av de tyngsta i en regering. De ledande socialdemokraterna Gustav Möller, Gunnar Sträng, Torsten Nilsson och Sven Aspling var socialministrar från 1930- till 1970-talet. I senare decenniers regeringar har bl.a. Gabriel Romanus, Karin Söder, Sten Andersson, Bengt Westerberg, Ingela Thalén och Margot Wallström – tunga politiker i sina partier – haft rollen. Men i den nya regeringen finns ingen socialminister! En regering utan socialpolitik behöver kanske heller inte en socialminister?"
Nu kanske inte benämningen på ministerposterna är det viktigaste, men historielösheten och den faktiska degraderingen av frågorna, i valrörelsen och den därpå följande praktiken skrämmer mig.
Svenson pekar också på att socialtjänstlagen bygger på direktiv och en samhällsanalys som gjordes för snart femtio år sedan. Socialtjänsten styrs fortfarande i stor utsträckning av myndighetsutövande liksom i den gamla fattigvården, trots att det under de senaste femton åren skett en utveckling mot mer kunskapsbaserade insatser.
Frågan ställs till slut; vågar den nya regeringen ta sig an en ny socialtjänstreform?
