I dag läste jag en gripande berättelse i den här bloggen av Britt Inger Lundqvist. http://cabam-cabam.blogspot.se/2014/05/ersattningsnamden-ger-och.html Den kändes igen från många berättelser som jag lyssnat till eller läst bland Vanvårdsutredningens mer är niohundra intervjureferat. Den illustrerar också regeringens bristfälliga proposition där man valde att se bort från Vanvårdsutredningens och Upprättelseutredningens förslag utan att ens kommentera dem. Exemplet i Britt Ingers artikel är också en makaber illustration till bristen på barnperspektiv i propositionen, och som följd av denna, Ersättningsnämndens beslut.
Berättelsen illustrerar också gränsen mellan s.k. frivilliga och tvångsmässiga ingripanden. För barnet får frivillighet eller tvång samma konsekvens. Det placeras i ett annat hem eller en institution. För barnavårdsnämnden var också ansvaret detsamma. Hemmet skulle kontrolleras och följas upp. Samhällets svek då fick grymma konsekvenser för barnet. Det var också samhällets svek som motiverade förslaget om ersättning till dem som vanvårdades som barn. Man besökte inte, man såg inte, man trodde inte. De orden använde talmannen i sitt tal vid upprättelseceremonin i Stockholms stadshus 2011. Då lovade också samtliga samhällsrepresentanter "att göra allt i vår makt för att detta inte ska upprepas".
Den 13 november förra året skrev åttio personer, utredare, professorer, forskare, psykologer och läkare ett brev till barn- och äldreminister Maria Larsson. Samma brev skickades till riksdagens socialutskott. Brevet visade hur regeringen mörkat både Vanvårdsutredningens och Upprättelseutredningens underlag, skrivit en proposition som i stället, ytligt och utan vetenskaplig grund bl.a. när det gäller synen på barn i olika decennier och snävat in skälen till ersättning från den nu arbetande Ersättningsnämnden. Brevet reder ut vad som gäller och uppmanar barn- och äldreministern liksom socialutskottet att agera för en ändring.
Brevet finns här: https://dl.dropboxusercontent.com/u/23530561/Skrivelse%20till%20socialutskottet%20och%20barn-%20och%20äldre%20minister%20Maria%20Larsson%20om%20ersättningarna%20till%20de%20vanvårdade.pdf
Efter brevet har tystnaden närmast varit monumental. Utsatta barns hjälplöshet har aldrig varit något man går till val på i Sverige. Det gäller också i år. Antihumanismen breder ut sig. Riksdag och regering tittar helst bort och oppositionen är inte intresserad. Det finns enstaka undantag bland riksdagens ledamöter, men som helhet är tystnaden pinsam.
