tisdag 21 juni 2011

Semester och vanvårdsutredning

På onsdag tar vi båten mot okänt mål. Anledningen till det hemliga är att semestern börjar med ett 60-årsfirande av en vän som inte vet var.

Jag ser fram mot att vara ledig och tillbringa mesta tiden i båten. Den här sommaren planeras en stilla resa längs Göta kanal, sedan genom Vänern ner mot Västkusten. Det blir nog en och annan uppdatering på bloggen när andan faller på, eller när jag får svårt för tystnaden på nätet.

De senaste veckorna har jag skrivit och läst, läst och skrivit, om och om igen. Den 30 september ska vi lämna slutrapporten från Vanvårdsutredningen. Efter fem år och mer än niohundra djupintervjuer, insamlande av över 50 000 sidor arkivhandlingar, otaliga telefonsamtal med drabbade, avslutas ett viktigt arbete. Utredningsgruppen har jobbat med metoder hämtade från sanningskommissioner, men varit förhindrade att konfrontera förövarna.

För min egen del har bilden av Sverige och skyddet för barn förändrats. Den naiva tron på det goda hos människan, som jag fick till livs redan i söndagsskolan därhemma i Degerfors, har bytts mot något annat, men vad?

Det finns många frågor som söker sina svar. Hur kan, exempelvis, människor som fått uppdraget att vårda och fostra andras barn förgripa sig på dem? Hur kan så många runt dessa barn, som anade och ibland såg att det inte stod rätt till, vända bort blicken? Beroende, vänskapskorruption och ren feghet har lett till att det som borde ha avslöjats inte blev sagt. Och det drabbade oskyddade barn som placerats av den sociala barnavården för att få ett bättre liv.

Ett svar på frågorna handlar om att "det sker övergrepp mot barn därför att det är möjligt"!? Vad menas? Om säkerheten och insynen i de här barnens placeringar i den sociala barnavården är dålig blir det möjligt att utsätta dem för övergrepp och försummelse. Situationen, relationen och personen måste tas med i en analys av riskerna med samhällsvården av barn. Och var är riskerna störst att pedofiler och andra med för barn skadliga böjelser ska söka sig? Just det, till verksamheter som riktar sig till barn. Idrottsrörelsen vaknar nu och försöker se riskerna. Den sociala barnavården är i samma läge, men fick kanske sitt första uppvaknande när Vanvårdsutredningens delrapport kom i början av 2010.

I höst kommer Vanvårdsutredningens slutrapport. Då utvecklas resonemangen om behovet av en realistisk syn på riskerna i samhällsvården. Vi kommer också att avslöja försök från tjänstemän och politiker att dölja och förminska övergreppen mot barn. I det avseendet finns svenska kommuner i samma tveksamma sällskap som idrottsrörelsen och tidigare den katolska kyrkan. Skillnaden är att samhällsvården av barn räknar offren i tusental.